Lite så där halvfyndig rubrik blev det på det här inlägget.
Som några vet så fick jag, för 3-4 år sedan diagnosen som förklarar det mesta av hur jag mådde under mina tonår och framåt. Det fastställdes att jag har Crohns. Och, jag fick börja äta mediciner.
Ca 4-5 koloskopi-undersökningar, 1 röntgen av tarmen och 1 besök hos dietisten har det blivit… och, ett antal telefonsamtal i samband med koll på blod- och avföringsprover.
Nu var det så dags igen. I Juli lämnades avföringsprovet in. I måndags var jag och lämnade blodproverna. Och, idag ringde sköterskan.
Jag talade om för henne om bullrandet och den gasighet jag haft i magen de senaste 10-11 dagarna. Och, jag berättade, igen, att jag magrar.
Vi pratade en del om vad och hur jag äter, och hon ska nu skicka mej till dietisten igen, så jag får hjälp med att få ihop alla näringsämnen som min kropp uppenbarligen inte får mycket av.
Proverna visade f.ö att det (då avföringsprovet lämnades in) fanns pågående inflammation i tarmen. Och, på blodprovet såg man att mitt järnvärde är lågt.
Så, nu ska sköterskan prata med läkaren om att han kanske skulle träffa mej, och ev. ska nya undersökningar nu ske (koloskopi) och den 22 augusti ska jag komma till IBD-mottagningen för att få järn i dropp.
Så… nu är jag återigen lite orolig inför saker som ska hända.
Har hört att man kan få biverkningar av järndroppet. Men, sköterskan sa att det är mycket ovanligt.
Hon sa att man känner sej piggare efter en järnpåfyllnad.
Nu ska jag försöka att inte bara gå och vänta på den 22 augusti… utan jag ska försöka att LEVA fram till dess.
Och, idag ska jag därför – oavsett om jag har sällskap eller inte – upp på ryggen på Óskadís!
För, både hon och jag behöver komma i form nu, efter hennes sommarvila och min sommar fylld av jobb och oro om jobb.