Jo, på ett sätt är det sant idag.
Jag kan inte riktigt förklara upptakten, utan att skriva en halv självbiografi. Och, ärligt talat så tror jag inte att det skulle vara tillräckligt intressant för att orka ta sej igenom all den texten…
Så, för att hoppa direkt fram till saken…
Idag var jag igång och jobbade tidigare än de flesta dagarna. Jag hade inte så jättemånga boxar att mocka, och sedan containern där uppe tömts så är det smidigare att tömma kärran också.
Så, vid lunch var jag klar med det som behövde vara klart, och jag kunde hugga in på städningen hemma – som är alltför tungt för att det ska bli klart i första försöket.
Så, då jag kände att en rast från städandet var aktuell och behövd så bestämde jag mej för att Nu ska Oskadis få röra lite på sej.
Hon har vilat o ätit hela sommaren, då jag har jobbat mer än vad jag först förväntade mej. Och, nu är det hög tid att både hon och jag kommer i form inför kursen den 11 september.
Men, Oskadis hade inte alls samma uppfattning som jag.
Hon tyckte nog att jag varit lite väl osynlig under sommaren, och ville inte gå med mej in i stallet.
När jag väl fick in henne i stallet var jag så slut (pga min sviktande hälsa) att jag faktiskt inte längre kände samma glöd att ta tag i motionen.
Så, jag informerade henne om att eftersom det nu tydligen inte skulle bli någon motion så fick hon väl svälta sej smal då… varpå hon tydligt visade att hon förstod vad jag sa… hon förstod att vi inte var de bästa av vänner… och hon sa tydligt att hon bad om ursäkt.
En stund senare, då jag fått lite mera ork (men fortfarande var ledsen över att min alldeles egna häst var besviken på mej), så tog jag med henne ut på skogspromenad.
Första gången som jag vågade mej på det… eftersom hon vanligen är så tittig och “explosiv” – om hon alls går med på att följa med mej ensam ut i skogen.
Men, den här gången följde hon snällt med… och var inte det minsta tittig. Hon signalerade “jag är lugn och vi kan lita på varandra” hela tiden.
Det kändes riktigt BRA!
Jippie… jag klarade av att gå en skogspromenad med min häst!!!
Då vi kom hem till stallet igen gick hon snällt med in och lät mej lägga på sadeln. Och under ca 10 minuter på ridbanan lyssnade hon 100% på mej… och jag lyssnade på henne!
Vi är igång!!!
Och, det är VI (Jag 
Óskadís)
Här är inte skogsvägen så mysig längre, sedan dom breddat den och börjat köra skytteltrafik med sprängsten från jobbet med el-tunneln under Kärringsjön. 
Óskadís tog väl hand om sin matte!
Nu kommer vi inte undan! Nu kan vi ta fler skogspromenader! 
Det var inte igår jag satt där uppe på hennes rygg senast.
Men, nu ska det bli en VANA!!!
Prio 1 – Óskadís & Jag!!!